Det är så roligt att se hur olika folk reagerar på små barn som stirrar, skrattar eller så åt en. Idag på bussen så rynkade Douglas på näsan och liksom fnös (ser nästan ut lite som en hund) mot en medpassagerare, gång på gång. Tanten hade "stoneface". Igår satt en gammalt par i huvudentrén på Karolinska. De såg riktigt sura ut. Tanten hade liksom åldrats med mungiporna nere. Jag bestämde mig att jag skulle få henne att le, och jag tog naturligtvis Douglas till hjälp. Han är kittlig så efter lite kill i armhålan började han skratta sig underbara gurglande skratt. Å hör och häpna mungiporna gick att dra på..............:)
Idag har han träffat både sin farfar och farmor. På kortet ovan sprider han lite glädje till farmor.
Det är ju få som inte ler och blir glada när man hör en bebis skratta. Finns ju inget mysigare!! :-) // Linda G
SvaraRadera